...men innan dess några reflektioner;
Är på kurs sedan igår (chefskurs med Mgruppen). Oj vad det tar tid att komma igång och oj vad mycket man ser av sig själv när man tar sig tid att titta efter.
Kul också att möta människor från andra annorlunda (vinstdrivande) verksamheter och se att värderingar inte skiljer alltför mycket åt.
Men det följer en annan sida av att vara isolerad på kursgård. Nyhetsflödet blir klart begränsat. Även om mina kurskamrater tycker att jag är nyhetsnarkoman så är det bara att konstatera att jag tappat min hela orientering.
Det enda som jag snappat upp är att Anna Sjödin återigen är på tapeten. Jag ska inte sparka på den som ligger ner och därför önskar jag nu bara helt kort att Anna kan se, inte till det personligas revanschlystnad och krav på personlig upprättelse, utan till organisationens bästa. Är man förtroendevald så innebär det ingen självklar moralisk rätt att inneha ett uppdrag. Det förutsätter, moraliskt, ett förtroende både när man väljs och när man bedriver verksamheten. Utan att numera kunna SSU inifrån så verkar det ju inte som om hon har det längre...
Detta inlägg är pingat på www.intressant.se
Andra bloggar om: ssu, anna sjödin, kurs, värderingar, förtroendevald
Så har då det moderata borgarrådet Mikael Söderlund ilsknat till för att julkalendern gläntar på dörren för att tomten kanske inte finns. Jag har nu sett ett gäng avsnitt och kan bara konstatera att barnen stortrivs, vi vuxna tycker den är kul och Jonathan tror fortfarande på tomten - även om det pågår en diskussion bland 5-åringarna på dagis.
Tycker nog att både det och kalendern verkar bra.
Detta inlägg är pingat på intressant
Andra bloggar om: julkalendern, mikael söderlund, tomten
Jag har placerat min blogg i Tyresö på bloggkartan.se
Med rätta verkar många av de socialdemokratiska ledamöterna sura för att gruppen skapar nya kontrollmekanismer i stället för att uppmuntra många initiativ. Jag har tidigare berättat om att utskottsgrupperna förväntades avstå från kommittémotioner under allmänna motionstiden (vilket resulterat i otydlighet i vad partiet vill i vissa frågor) - nu visar det sig att interpellationer ska godkännas av respektive utskottsgrupp innan de får läggas. Knappast en åtgärd som psykologiskt uppmuntrar till aktivitet.
Om man inte i oppositionstider kan låta många höras när ska man då göra det. Känns som gammalt ledarskap.
Kan det bli roligare. Nu slutar jag för dagen för att gå och se Insider som handlar om grannfejder. Tragiskt på individnivå, kostsamt för samhället - men säkerligen strålande vardagsdramatik. Mer riktigt än dokusåpor och bönder!
1. Varför står 8 bilar på kö till biltvätt klockan 13.30 en helt vanlig torsdagseftermiddag? OK, jag tvättar också bilen i sådana. Men 8 bilar - det tar typ en och en halv timme i kö. Har folk inte bättre saker för sig?
2. Varför envisas Mcdonalds med att ha på både musik och tv-ljud i sina (vissa) restauranter? Jag är nog en av de mer mediakonsumerande människorna men det där ger till och med mig ont i huvudet.
3. Vem bryr sig om att en svensk ska upp i rymden och varför? Blir världen bättre? Vad gör det för skillnad att det nu för första gången är en svensk med. Känner mig skeptisk och någon får gärna kalla mig avundsjuk. Men misstänker att det mer blivit en show för Maud Olofsson och Lars Leijonborg så att de kan vinna poäng på att vara i närheten av "hjälten"
4. Varför är det alltid så trevligt på Arenagruppens julkaffe? Är det för de oväntade mötena eller de välfyllda boklagren? Lycka till Arena - ni behövs!
5. Cecilia Garme slutar på Expressen framkom det under ovannämnda aktivitet - Finns det någon politisk reporter kvar på tidningen nu? Lycka till med företaget, Cecilia!
Min gamla vän från Jönköping, Peter Persson, hade i veckan ett inlägg i Aktuellt i Politiken (tillsammans med Margareta Persson) som uppmanade socialdemokratin att inte ompröva politiken i någon del eftersom valförlusten kunde gjort ett normalt val om det inte bara varit för att en del väljare valt att rösta på Sverigedemokraterna och för att borgerligheten lyckades lyfta sina frågor.
Men hallå? Kan man välja bort vissa faktorer i ett val som man inte gillar i efterhand? I så fall finns det ytterligare några företeelser som står högt upp på min lista. Leijonborg, dataintrång, herrgårdar i Sörmland och "nya" moderater finns garanterat med.
Men om man seriöst vill analysera ett val måste man väl rimligtvis utgå från verkligheten sådan som den är - inte så man önskar att den skulle vara.
Och sanningen är väl inte bättre än att socialdemokratin gjort ett historiskt dåligt val. Många faktorer har nämnts i debatten. Det har handlat om en total underskattning av arbetslöshetsfrågan och ett inte alltför ödmjukt ledarskap som skapat folkliga reaktioner för att nämna några exempel.
Det finns, trots allt som sagts om arbetslöshetsfrågan, några saker att tillägga. Det första är att perspektivet "vänta in" sysselsättningsuppgången inte är ny. Mitt i brinnande högkonjunktur kring förra valet 2002 nåddes ett arbetslöshetstal kring 7-8 procent (obalanstal). Det skulle i alla andra tidsepoker ha blivit definierat som massarbetslöshet. När så den ändock sjunkande utvecklingen vändes till ökande arbetslöshet möttes den av stor försiktighet. Jag tillhör inte de socialdemokrater som konspiratoriskt säger att inflationsbekämpning har överordnats sysselsättning och att vägen till fler jobb skulle gå via ökad inflation (sic). Men helt uppenbart fanns det en politik som i allt väsentligt fokuserade på utbud och hade en överdriven oro för inflationen. I denna utbudspolitik låg också i självrannsakans namn en del av det som vi nu intensivt anklagar borgerligheten för. Det var exempelvis ett socialdemokratiskt styrt finansdepartement som ville införa en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen.
Samtidigt har man varit i det närmaste paranoit rädd för åtgärder som skulle öka efterfrågan på något annat sätt än väldigt traditionella (stimulanser till byggsektorn när konjunkturen växer och till kommuner för att upprätthålla sysselsättningen). Motståndet mot stimulanser till en globalt växande, personalintensiv, tjänstesektor har tagit sig närmast religiösa proportioner. Det finns få klassrelaterade termer som inte använts i det motståndet. Ändå finns det mycket i kombinationen av en personalintensiv sektor, ett skattesystem som beskattar arbete relrativt tungt och privat kapital att mobilisera för nya jobb som borde vara väldigt intressant för den som verkligen vill göra allt för att bekämpa arbetslösheten. Men såväl finansen (ekonomiska skäl) som "partivänstern" (pigdebatten) avvisade sådana förslag. Nu blev resultatet ingenting.
Det som i alla fall tidigare varit ljuset i mörkret har varit massiva satsningar på utbildning. I årets valrörelse kom det helt i skymundan. Borgerliga förslag om kraftigt reducerade högskolesatsningar blev inte ens alltför hårt kritiserat. Egna offensiva satsningar som kunskapslyftet, ytterligare utbyggnade av högskolan eller andra utbildningssatningar var helt frånvarande. Kanske beror det på att regeringen (och vi i riksdagsgruppen för att inte svära mig fri) inte tagit tag i frågan om det livslånga lärandet. Tidigare beslut (såväl av partikongress som riksdag) om individuellt kompetenssparande skrotades därför att såväl finansen som "partivänstern" (utifrån helt olika utgångspunkter) motsatte sig de förslag som (i olika former) kom fram. Andra åtgärder för att stärka kompetensutvecklingen inom det egna arbetet lyste helt med sin frånvaro. Återigen blev resultatet lika med ingenting!
Miljön hade kunnat vara den framåtsyftande kraft som dragit sysselsättningen och stimulerat fram en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Här hände lite. Delvis som ett resultat av Perssons vilja att göra det till en profilfråga. Ett antal stimulansåtgärder blev resultatet och det var bra. Tillsammans med den gröna skatteväxlingen utgjorde denna politik den mest miljöinriktade politik detta land sett. Trots det lyckades vi inte mobilisera frågan. Delvis beroende på att partiet i sin iver att ta avstånd från allt vad miljöpartiet heter vägrade beröra sig med skatteväxlingen. Exit även den frågan.
Sammanfattningsvis handlar det inte bara om att vi inte pratat om sysselsättningen i valet. Den tråkiga sanningen är att vi inte var beredda att vara öppna för en politik som skulle skapat fler jobb. Våra egna låsningar och vår egen ovilja att ompröva är den grundläggande orsaken.
Ett försök till valanalys omfattar naturligtvis fler områden. Ett sådant, hyfsat mycket diskuterat, är vår ovilja till samarbete. Åter igen, jag är ingen varm anhängare av blockpolitik. Tror att det egentligen bara handlar om minoritetens sätt att vinna över majoriteten (moderat systemskifte som knappast har stöd hos folket etc). Men om man vill vinna regeringsmakten kommer moderna upplysta väljare att vilja veta hur man ska förvalta den. Och i ovilja att ens vara i närheten av Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev det dokumenterat framgångsrika samarbetet under den gångna mandatperioden en icke-fråga. Denna motvilja kom med rätta bara att uppfattas som socialdemokratisk självgodhet och arrogans.
Henry Pettersson skriver i samma Aip klokt om värdet av omprövning och förnyelse. Jag instämmer i hans analys. Det handlar om att se och konkret ta sig an en ekologisk, feministisk och fördelningspolitik. Det handlar om att visa sig vara ett parti som tror på globalisering, en internationell politik (som inte bara handlar om bistånd och FN) samt ett parti som funderar på hur, i en sådan värld med allt större avstånd och allt hastigare omvandling, människor ska känna sig delaktiga i samhällsgemenskapen. Hur den solidariska individualisten kan mobiliseras för det gemensamma.
Nu stiger siffrorna i opinionsundersökningarna för socialdemokratin. Delvis som resultat av borgerlighetens usla start delvis därför att de medvetet valt att göra precis som vi skulle gjort; Ta alla jobbiga beslut tidigt och surfa sedan in mot valet 2010 på stigande sysselsättning, sänkta skatter för stora befolkningsgrupper och ett eventuellt framgångsrikt ordförandeskap 2009.
Därav följer också att det är bedrägligt att tro att valet 2010 är lätt vunnet. Tvärtom talar mycket för att det kommer bli ett av de svåraste på mycket länge.
Att då argumentera för att vi inget behöver göra. Att det bara gäller att hålla sig till traditionen och bekämpa ekonomiska klassklyftor samt att alla som inte tror det räcker är halvförrädare, köpta av Timbro (sic), är självbedrägligt.
I stället behövs det en politik som förmår att möta nya tidens frågeställningar. Att socialdemokratin förlorade stort i Stockholmsområdet kan, och ska inte om man vill undvika att kränka de tusentals hårt arbetande valarbetarna, förklaras i organisatoriska termer. Inte heller kan det helt, även om det nog är en del av sanningen, förklaras med den framtoning som ledarskapet inom (s) haft. Nej, det handlar om grundläggande politiska frågor. Den urbana medelklassen mobiliserades inte för (s). De upplevde inte att socialdemokratin pratade för dem.
Men det behövs också, avsluningsvis, en partiledare som både kan släppa fram en sådan debatt och som när debatten lett fram till en framtidsinriktad socialdemokrati kan vinna ett val. Efterträdarfrågan måste ses i det ljuset. Vem har tillräckligt stark egen förankring i partiet för att våga släppa fram obekväma röster? Vem har sedan utstrålning och framtidsinriktning nog att marknadsföra dem? Mitt svar heter Wallström, Sahlin eller Messing.
Om man inte förnyar och omprövar (vilket ju borde vara reformismens själva kärna) förlorar man sannolikt inte 2010 utan också 2014. Och då är jag fullständigt övertygad om att omprövningen kommer innebära en betydligt mer långtgående mittenpositionering där klassaspekten illa nog kommer att väljas bort. Paradoxalt nog är det alltså de som motsätter sig omprövning som kommer bädda för om vi landar i en "ny socialdemokrati".
I några månader klarade jag att hålla mig undan. Rädslan för en politisk abstinens, kombinerat med frustration över lokal moderatpolitik, fick mig att tacka ja till att sitta i Tyresös Barn- och utbildningsnämnd. Här har den lokala moderatledningen under förra perioden stolt använd sig av orden kunskap så fort de kunnat. Samtidigt har de placerat kommunen i bottenträsket för antalet satsade kronor på läromedel. Man har avvisat satsningar på hjälp med läxläsning, motvilligt tagit emot Hallengren-pengar till förskolan och prioriterat ekonomiska satsningar på "högpresterande" barn.
Det finns lite att göra. Efter årsskiftet ger jag mig på allvar in i den kommunalpolitiska myllan.
Posts
All Comments
