2006-12-07

Om faran av att låtsas som ingenting - Min valanalys (och det garanterat längsta inlägget ni kommer hitta här)

Min gamla vän från Jönköping, Peter Persson, hade i veckan ett inlägg i Aktuellt i Politiken (tillsammans med Margareta Persson) som uppmanade socialdemokratin att inte ompröva politiken i någon del eftersom valförlusten kunde gjort ett normalt val om det inte bara varit för att en del väljare valt att rösta på Sverigedemokraterna och för att borgerligheten lyckades lyfta sina frågor.
Men hallå? Kan man välja bort vissa faktorer i ett val som man inte gillar i efterhand? I så fall finns det ytterligare några företeelser som står högt upp på min lista. Leijonborg, dataintrång, herrgårdar i Sörmland och "nya" moderater finns garanterat med.
Men om man seriöst vill analysera ett val måste man väl rimligtvis utgå från verkligheten sådan som den är - inte så man önskar att den skulle vara.

Och sanningen är väl inte bättre än att socialdemokratin gjort ett historiskt dåligt val. Många faktorer har nämnts i debatten. Det har handlat om en total underskattning av arbetslöshetsfrågan och ett inte alltför ödmjukt ledarskap som skapat folkliga reaktioner för att nämna några exempel.

Det finns, trots allt som sagts om arbetslöshetsfrågan, några saker att tillägga. Det första är att perspektivet "vänta in" sysselsättningsuppgången inte är ny. Mitt i brinnande högkonjunktur kring förra valet 2002 nåddes ett arbetslöshetstal kring 7-8 procent (obalanstal). Det skulle i alla andra tidsepoker ha blivit definierat som massarbetslöshet. När så den ändock sjunkande utvecklingen vändes till ökande arbetslöshet möttes den av stor försiktighet. Jag tillhör inte de socialdemokrater som konspiratoriskt säger att inflationsbekämpning har överordnats sysselsättning och att vägen till fler jobb skulle gå via ökad inflation (sic). Men helt uppenbart fanns det en politik som i allt väsentligt fokuserade på utbud och hade en överdriven oro för inflationen. I denna utbudspolitik låg också i självrannsakans namn en del av det som vi nu intensivt anklagar borgerligheten för. Det var exempelvis ett socialdemokratiskt styrt finansdepartement som ville införa en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen.

Samtidigt har man varit i det närmaste paranoit rädd för åtgärder som skulle öka efterfrågan på något annat sätt än väldigt traditionella (stimulanser till byggsektorn när konjunkturen växer och till kommuner för att upprätthålla sysselsättningen). Motståndet mot stimulanser till en globalt växande, personalintensiv, tjänstesektor har tagit sig närmast religiösa proportioner. Det finns få klassrelaterade termer som inte använts i det motståndet. Ändå finns det mycket i kombinationen av en personalintensiv sektor, ett skattesystem som beskattar arbete relrativt tungt och privat kapital att mobilisera för nya jobb som borde vara väldigt intressant för den som verkligen vill göra allt för att bekämpa arbetslösheten. Men såväl finansen (ekonomiska skäl) som "partivänstern" (pigdebatten) avvisade sådana förslag. Nu blev resultatet ingenting.

Det som i alla fall tidigare varit ljuset i mörkret har varit massiva satsningar på utbildning. I årets valrörelse kom det helt i skymundan. Borgerliga förslag om kraftigt reducerade högskolesatsningar blev inte ens alltför hårt kritiserat. Egna offensiva satsningar som kunskapslyftet, ytterligare utbyggnade av högskolan eller andra utbildningssatningar var helt frånvarande. Kanske beror det på att regeringen (och vi i riksdagsgruppen för att inte svära mig fri) inte tagit tag i frågan om det livslånga lärandet. Tidigare beslut (såväl av partikongress som riksdag) om individuellt kompetenssparande skrotades därför att såväl finansen som "partivänstern" (utifrån helt olika utgångspunkter) motsatte sig de förslag som (i olika former) kom fram. Andra åtgärder för att stärka kompetensutvecklingen inom det egna arbetet lyste helt med sin frånvaro. Återigen blev resultatet lika med ingenting!

Miljön hade kunnat vara den framåtsyftande kraft som dragit sysselsättningen och stimulerat fram en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Här hände lite. Delvis som ett resultat av Perssons vilja att göra det till en profilfråga. Ett antal stimulansåtgärder blev resultatet och det var bra. Tillsammans med den gröna skatteväxlingen utgjorde denna politik den mest miljöinriktade politik detta land sett. Trots det lyckades vi inte mobilisera frågan. Delvis beroende på att partiet i sin iver att ta avstånd från allt vad miljöpartiet heter vägrade beröra sig med skatteväxlingen. Exit även den frågan.

Sammanfattningsvis handlar det inte bara om att vi inte pratat om sysselsättningen i valet. Den tråkiga sanningen är att vi inte var beredda att vara öppna för en politik som skulle skapat fler jobb. Våra egna låsningar och vår egen ovilja att ompröva är den grundläggande orsaken.

Ett försök till valanalys omfattar naturligtvis fler områden. Ett sådant, hyfsat mycket diskuterat, är vår ovilja till samarbete. Åter igen, jag är ingen varm anhängare av blockpolitik. Tror att det egentligen bara handlar om minoritetens sätt att vinna över majoriteten (moderat systemskifte som knappast har stöd hos folket etc). Men om man vill vinna regeringsmakten kommer moderna upplysta väljare att vilja veta hur man ska förvalta den. Och i ovilja att ens vara i närheten av Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev det dokumenterat framgångsrika samarbetet under den gångna mandatperioden en icke-fråga. Denna motvilja kom med rätta bara att uppfattas som socialdemokratisk självgodhet och arrogans.

Henry Pettersson skriver i samma Aip klokt om värdet av omprövning och förnyelse. Jag instämmer i hans analys. Det handlar om att se och konkret ta sig an en ekologisk, feministisk och fördelningspolitik. Det handlar om att visa sig vara ett parti som tror på globalisering, en internationell politik (som inte bara handlar om bistånd och FN) samt ett parti som funderar på hur, i en sådan värld med allt större avstånd och allt hastigare omvandling, människor ska känna sig delaktiga i samhällsgemenskapen. Hur den solidariska individualisten kan mobiliseras för det gemensamma.

Nu stiger siffrorna i opinionsundersökningarna för socialdemokratin. Delvis som resultat av borgerlighetens usla start delvis därför att de medvetet valt att göra precis som vi skulle gjort; Ta alla jobbiga beslut tidigt och surfa sedan in mot valet 2010 på stigande sysselsättning, sänkta skatter för stora befolkningsgrupper och ett eventuellt framgångsrikt ordförandeskap 2009.
Därav följer också att det är bedrägligt att tro att valet 2010 är lätt vunnet. Tvärtom talar mycket för att det kommer bli ett av de svåraste på mycket länge.

Att då argumentera för att vi inget behöver göra. Att det bara gäller att hålla sig till traditionen och bekämpa ekonomiska klassklyftor samt att alla som inte tror det räcker är halvförrädare, köpta av Timbro (sic), är självbedrägligt.

I stället behövs det en politik som förmår att möta nya tidens frågeställningar. Att socialdemokratin förlorade stort i Stockholmsområdet kan, och ska inte om man vill undvika att kränka de tusentals hårt arbetande valarbetarna, förklaras i organisatoriska termer. Inte heller kan det helt, även om det nog är en del av sanningen, förklaras med den framtoning som ledarskapet inom (s) haft. Nej, det handlar om grundläggande politiska frågor. Den urbana medelklassen mobiliserades inte för (s). De upplevde inte att socialdemokratin pratade för dem.

Men det behövs också, avsluningsvis, en partiledare som både kan släppa fram en sådan debatt och som när debatten lett fram till en framtidsinriktad socialdemokrati kan vinna ett val. Efterträdarfrågan måste ses i det ljuset. Vem har tillräckligt stark egen förankring i partiet för att våga släppa fram obekväma röster? Vem har sedan utstrålning och framtidsinriktning nog att marknadsföra dem? Mitt svar heter Wallström, Sahlin eller Messing.

Om man inte förnyar och omprövar (vilket ju borde vara reformismens själva kärna) förlorar man sannolikt inte 2010 utan också 2014. Och då är jag fullständigt övertygad om att omprövningen kommer innebära en betydligt mer långtgående mittenpositionering där klassaspekten illa nog kommer att väljas bort. Paradoxalt nog är det alltså de som motsätter sig omprövning som kommer bädda för om vi landar i en "ny socialdemokrati".

No comments:

Politik
eXTReMe Tracker