Min gamla vän från Jönköping, Peter Persson, hade i veckan ett inlägg i Aktuellt i Politiken (tillsammans med Margareta Persson) som uppmanade socialdemokratin att inte ompröva politiken i någon del eftersom valförlusten kunde gjort ett normalt val om det inte bara varit för att en del väljare valt att rösta på Sverigedemokraterna och för att borgerligheten lyckades lyfta sina frågor.
Men hallå? Kan man välja bort vissa faktorer i ett val som man inte gillar i efterhand? I så fall finns det ytterligare några företeelser som står högt upp på min lista. Leijonborg, dataintrång, herrgårdar i Sörmland och "nya" moderater finns garanterat med.
Men om man seriöst vill analysera ett val måste man väl rimligtvis utgå från verkligheten sådan som den är - inte så man önskar att den skulle vara.
Och sanningen är väl inte bättre än att socialdemokratin gjort ett historiskt dåligt val. Många faktorer har nämnts i debatten. Det har handlat om en total underskattning av arbetslöshetsfrågan och ett inte alltför ödmjukt ledarskap som skapat folkliga reaktioner för att nämna några exempel.
Det finns, trots allt som sagts om arbetslöshetsfrågan, några saker att tillägga. Det första är att perspektivet "vänta in" sysselsättningsuppgången inte är ny. Mitt i brinnande högkonjunktur kring förra valet 2002 nåddes ett arbetslöshetstal kring 7-8 procent (obalanstal). Det skulle i alla andra tidsepoker ha blivit definierat som massarbetslöshet. När så den ändock sjunkande utvecklingen vändes till ökande arbetslöshet möttes den av stor försiktighet. Jag tillhör inte de socialdemokrater som konspiratoriskt säger att inflationsbekämpning har överordnats sysselsättning och att vägen till fler jobb skulle gå via ökad inflation (sic). Men helt uppenbart fanns det en politik som i allt väsentligt fokuserade på utbud och hade en överdriven oro för inflationen. I denna utbudspolitik låg också i självrannsakans namn en del av det som vi nu intensivt anklagar borgerligheten för. Det var exempelvis ett socialdemokratiskt styrt finansdepartement som ville införa en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen.
Samtidigt har man varit i det närmaste paranoit rädd för åtgärder som skulle öka efterfrågan på något annat sätt än väldigt traditionella (stimulanser till byggsektorn när konjunkturen växer och till kommuner för att upprätthålla sysselsättningen). Motståndet mot stimulanser till en globalt växande, personalintensiv, tjänstesektor har tagit sig närmast religiösa proportioner. Det finns få klassrelaterade termer som inte använts i det motståndet. Ändå finns det mycket i kombinationen av en personalintensiv sektor, ett skattesystem som beskattar arbete relrativt tungt och privat kapital att mobilisera för nya jobb som borde vara väldigt intressant för den som verkligen vill göra allt för att bekämpa arbetslösheten. Men såväl finansen (ekonomiska skäl) som "partivänstern" (pigdebatten) avvisade sådana förslag. Nu blev resultatet ingenting.
Det som i alla fall tidigare varit ljuset i mörkret har varit massiva satsningar på utbildning. I årets valrörelse kom det helt i skymundan. Borgerliga förslag om kraftigt reducerade högskolesatsningar blev inte ens alltför hårt kritiserat. Egna offensiva satsningar som kunskapslyftet, ytterligare utbyggnade av högskolan eller andra utbildningssatningar var helt frånvarande. Kanske beror det på att regeringen (och vi i riksdagsgruppen för att inte svära mig fri) inte tagit tag i frågan om det livslånga lärandet. Tidigare beslut (såväl av partikongress som riksdag) om individuellt kompetenssparande skrotades därför att såväl finansen som "partivänstern" (utifrån helt olika utgångspunkter) motsatte sig de förslag som (i olika former) kom fram. Andra åtgärder för att stärka kompetensutvecklingen inom det egna arbetet lyste helt med sin frånvaro. Återigen blev resultatet lika med ingenting!
Miljön hade kunnat vara den framåtsyftande kraft som dragit sysselsättningen och stimulerat fram en omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Här hände lite. Delvis som ett resultat av Perssons vilja att göra det till en profilfråga. Ett antal stimulansåtgärder blev resultatet och det var bra. Tillsammans med den gröna skatteväxlingen utgjorde denna politik den mest miljöinriktade politik detta land sett. Trots det lyckades vi inte mobilisera frågan. Delvis beroende på att partiet i sin iver att ta avstånd från allt vad miljöpartiet heter vägrade beröra sig med skatteväxlingen. Exit även den frågan.
Sammanfattningsvis handlar det inte bara om att vi inte pratat om sysselsättningen i valet. Den tråkiga sanningen är att vi inte var beredda att vara öppna för en politik som skulle skapat fler jobb. Våra egna låsningar och vår egen ovilja att ompröva är den grundläggande orsaken.
Ett försök till valanalys omfattar naturligtvis fler områden. Ett sådant, hyfsat mycket diskuterat, är vår ovilja till samarbete. Åter igen, jag är ingen varm anhängare av blockpolitik. Tror att det egentligen bara handlar om minoritetens sätt att vinna över majoriteten (moderat systemskifte som knappast har stöd hos folket etc). Men om man vill vinna regeringsmakten kommer moderna upplysta väljare att vilja veta hur man ska förvalta den. Och i ovilja att ens vara i närheten av Vänsterpartiet och Miljöpartiet blev det dokumenterat framgångsrika samarbetet under den gångna mandatperioden en icke-fråga. Denna motvilja kom med rätta bara att uppfattas som socialdemokratisk självgodhet och arrogans.
Henry Pettersson skriver i samma Aip klokt om värdet av omprövning och förnyelse. Jag instämmer i hans analys. Det handlar om att se och konkret ta sig an en ekologisk, feministisk och fördelningspolitik. Det handlar om att visa sig vara ett parti som tror på globalisering, en internationell politik (som inte bara handlar om bistånd och FN) samt ett parti som funderar på hur, i en sådan värld med allt större avstånd och allt hastigare omvandling, människor ska känna sig delaktiga i samhällsgemenskapen. Hur den solidariska individualisten kan mobiliseras för det gemensamma.
Nu stiger siffrorna i opinionsundersökningarna för socialdemokratin. Delvis som resultat av borgerlighetens usla start delvis därför att de medvetet valt att göra precis som vi skulle gjort; Ta alla jobbiga beslut tidigt och surfa sedan in mot valet 2010 på stigande sysselsättning, sänkta skatter för stora befolkningsgrupper och ett eventuellt framgångsrikt ordförandeskap 2009.
Därav följer också att det är bedrägligt att tro att valet 2010 är lätt vunnet. Tvärtom talar mycket för att det kommer bli ett av de svåraste på mycket länge.
Att då argumentera för att vi inget behöver göra. Att det bara gäller att hålla sig till traditionen och bekämpa ekonomiska klassklyftor samt att alla som inte tror det räcker är halvförrädare, köpta av Timbro (sic), är självbedrägligt.
I stället behövs det en politik som förmår att möta nya tidens frågeställningar. Att socialdemokratin förlorade stort i Stockholmsområdet kan, och ska inte om man vill undvika att kränka de tusentals hårt arbetande valarbetarna, förklaras i organisatoriska termer. Inte heller kan det helt, även om det nog är en del av sanningen, förklaras med den framtoning som ledarskapet inom (s) haft. Nej, det handlar om grundläggande politiska frågor. Den urbana medelklassen mobiliserades inte för (s). De upplevde inte att socialdemokratin pratade för dem.
Men det behövs också, avsluningsvis, en partiledare som både kan släppa fram en sådan debatt och som när debatten lett fram till en framtidsinriktad socialdemokrati kan vinna ett val. Efterträdarfrågan måste ses i det ljuset. Vem har tillräckligt stark egen förankring i partiet för att våga släppa fram obekväma röster? Vem har sedan utstrålning och framtidsinriktning nog att marknadsföra dem? Mitt svar heter Wallström, Sahlin eller Messing.
Om man inte förnyar och omprövar (vilket ju borde vara reformismens själva kärna) förlorar man sannolikt inte 2010 utan också 2014. Och då är jag fullständigt övertygad om att omprövningen kommer innebära en betydligt mer långtgående mittenpositionering där klassaspekten illa nog kommer att väljas bort. Paradoxalt nog är det alltså de som motsätter sig omprövning som kommer bädda för om vi landar i en "ny socialdemokrati".
I några månader klarade jag att hålla mig undan. Rädslan för en politisk abstinens, kombinerat med frustration över lokal moderatpolitik, fick mig att tacka ja till att sitta i Tyresös Barn- och utbildningsnämnd. Här har den lokala moderatledningen under förra perioden stolt använd sig av orden kunskap så fort de kunnat. Samtidigt har de placerat kommunen i bottenträsket för antalet satsade kronor på läromedel. Man har avvisat satsningar på hjälp med läxläsning, motvilligt tagit emot Hallengren-pengar till förskolan och prioriterat ekonomiska satsningar på "högpresterande" barn.
Det finns lite att göra. Efter årsskiftet ger jag mig på allvar in i den kommunalpolitiska myllan.
Carin gjorde utan tvekan bra i från sig i intervjun. Det är något man rimligtvis bör förvänta sig av kandidater på den nivån. Samtidigt lyste hennes bristande erfarenhet igenom i en del svar. Exempelvis i sakkunskap om antal pappamånader. Inget värre än att man kan läsa in sådant. Samtidigt en signal om det jag varnat om innan - en uppenbar risk att man blir beroende dels av existerande maktstruktur och dels de som stöttat ens kandidatur. Nu gjorde Carin det som kan förväntas även i det avseendet, dvs att bredda genom att distansera från sina kärntrupper genom sin syn på friskolor och EMU. Samtidigt känns det som hon har mer att bevisa för att man ska vara helt övertygad om att hon kan förnya socialdemokratin. Det handlar både om personer och politik. Återkommer till detta i ett senare inlägg
----
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Nu ansluter Aftonbladet till den ström som jag tidigare rapporterat om som vill ha jämtin som ledare. Liksom tidigare är jag skeptisk. Det första är carins erfarenhet. Jag har inte förrän förra veckan - då jag hörde henne i en debatt mot kristina axen Ollin - hört henne i något annat än biståndsfrågor. Den som varken har mer förankring/erfarenhet av sakfrågor eller organisationen riskerar att bli strukturens fångar. Då blir man - eller hon - beroende av de som stöttat henne (dvs någon slags gammelvänster) och de som idag utgör den innersta kärnan kring Persson. Jag har tidigare sagt att jag tror det är en dålig startpunkt även om man - och jag gör det - tycker bra om Carin som person. Själv blir jag allt mer övertygad om att nästa partiledare borde heta Messing, Sahlin eller Wallström!
----
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Jag har tidigare uttryckt hur kul jag tyckte Borat-filmen är. Nu dissar Lindqvist filmen som antisemitisk ( i Fokus). Måste medge att det var också min första spontana reaktion. Men ju längre filmen pågår desto mer tydligt att de minst sagt övertydliga rasistiska och fördomsfulla skämten riktas mot inte med rasister. Sedan är det sorgligt att delar av publiken inte ser det. Men det kanske säger mer om dem och Lindqvist än om Borat
----
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Kristina axen Ollin hävdar idag apropå bråk om hennes nya rum att hon lika gärna kunde ha sitt kontor i en husvagn. Men varför har hon inte det då? Och tror hon verkligen att folk inte fattar att hon inte menar det?
----
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Åtminstone om man får tro äldste sonen som inte direkt uppskattar sin dagliga dos av Kåvepenin. Vem har ansvaret för deras smaksättning? Och varför väljer läkare att sadistiskt skriva ut dem när de vet att medicinen smakar kräk?
Nu, och i nio dagar till, har jag ett inbördeskrig till morgon och kväll. Kul!
Och semmelsäsongen så lång?
Ja, ja - det är väl bara att njuta när de små katterna nu äntligen finns på välsorterade konditorier...
Och det gör de dessvärre nog rätt i. Jag är helt övertygad om att medlemstappet blir större än vad de fackliga organisationerna velat medge. Att betala de höga medlemsavgifter, som med dagens revideringar främst kommer slå mot LO-förbunden, kommer med de knappa omständigheter som alltför många lever under (även efter jobbavdrag och alla höjda avgifter som följer på den borgerliga politiken) att innebära att man avstår allt sådant som man inte anses direkt nödvändigt och sånt som man inte har tokstark identifikation med. Tvivlar på att facket i många medlemmars ögon tillhör den skaran.
Och så lyckas Littorin och grabbarna med det de egentligen vill - att slå mot en stark fackföreningsrörelse.
Rykten säger nu att Carin Jämtin för tillfället är en lågoddsare i partiledardiskussionen. Samma rykten antyder en ohelig koallition mellan "vänster" och det ledande etablissemanget i partiet.
Tveksamt om en sådan grupp är bra för partiet. Tänker återkomma med en längre analys men det är uppenbart att den oheliga alliansen stoppat just sådant som skulle kunnat appellera till stora väljargrupper i urbana områden.
Det behövs nytänkande för fler jobb, det behövs konkreta insatser för det livslånga lärandet, en mer radikal europapolitik och att både se och GÖRA något åt nya och gamla klyftor.
(Är det fler än jag som är trött på Morgan Johanssons analyser - att det gjordes för lite mot arbetslöshet - och sedan föreslår han mer av den politiken som inte visat sig tillräcklig. Morgan är en bra person - men hans analyser står sig inte starka...)
I många organisationer jagas det nu ledare. Det är väl uppenbart att SSU kommer behöva byta ordförande. Som gamling ska man kanske inte bry sig - men nog kan man kosta på sig 2 reflektioner. Det ena är att förbundssekreteraren Mattias Vääspä verkar ha gjort ett bra arbete och skulle kunna vara den som genom att tillhöra vänster (minoriteten) men visat sig vara realpolitiker skulle kunna föra ihop förbundet. Det andra är att om man är modig så plockar man någon utifrån. Då borde väl Nisha Berisha vara självklar.
Båda två har bara en synlig nackdel och det är att deras efternamn är så svåra att stava...
Det ryktas att bloggen www.bastivarlden.se är till salu. Ägaren, en viss riksdagsledamot Ygeman, tycks inte längre vara lika sugen på att upprätthålla verksamheten under en borgerlig regering. Kanske kan den säljas med en option att få köpa tillbaka den om fyra år då den kanske behövs igen...
Många efterlyser nog partiets socialliberala själ. Men avsaknaden av den illustreras av en kommunpolitiker - tidigare riksdagsledamot från Solna som glatt hävdar att de var tvungna att sänka skatten eftersom de ju gjort lite satsningar på sociala och kulturen och att det var svårt att se alternativ. Och det i Sveriges lågskattekommun nummer 1. En socialliberal som ser sociala problem, utanförskap eller arbetslöshet (och de saknas knappast i Solna) skulle knappast utrycka sig så. Känns mer som nya moderater som vill kunna visa upp en fasad av omsorg men som prioriterar skattesänkningar före allt. De som på allvar tror att alliansen spricker har anledning att vara oroliga. De är mer eniga och mer höger än man kan tro.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
På väg hem från ledarutbildning på Skogshem och wijk dyker vad som är kvar av ett decimerat Folkparti upp på kursgården. Partiledning och valanalysgrupp ska förhoppningsvis konstatera att det förvisso är kul att åka statsrådsbil men att det är tråkigt att vara valets stora förlorare. Många bloggare pekar (välförtjänt) på socialdemokratins brist på självkritik. Men ett parti som politiskt, organisatoriskt och moraliskt havererat - såsom Fp gjort - har än större skäl att vara självkritisk. Men låt oss gissa att statsrådsbilar tar bort en del av självkritiken...
... och upptäcker att Demokraterna håller på att för en gångs skull klara att leverera vinsten och inte bara förhoppningarna. Nu håller vi tummarna för att de tar Montana och Virginia och därmed senaten.
Kunde självklart inte somna om utan påbörjade dag 2 av min chefsutbildning med ett rekordtidigt gympass. Undrar om det beror på val, ålder eller småbarnsdygnsrytm att man vaknar så toktidigt...
Gruppstyrelsen är ju inte direkt kända för att bara bo på de enklaste ställena när den konfererar. Förra mandatperioden blev det förutom en mängd svenska kursgårdar Italien, Ryssland och Svalbard. Men nu har tydligen den ekonomiska aspekten tagit över när internatet är förlagt till den allt annat än eleganta kursgården Aspö. Eller är det för att partiordföranden ska ha nära hem??
Efter att ha sett Borat och med barnvakt hemmavid är det läge för en öl på kvarnen. Väl där möter man den osannolika kombinationen Fredrik Sjöshult, Niklas Svensson (tidigare Expressen) och Fadde. Den sistnämnde lämnar vi därhän nu. Det intressanta är att Svensson inte tycks vara sur på Sjöshult (som ju var den som avslöjade dataintrånget - och därmed indirekt kostade Svensson jobbet). Den kollegiala känslan verkar ha tagit över (båda är ju gamla Expressen-medarbetare...)
När han sjunger kazakstans nationalsång - måste bara upplevas!
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Posts
All Comments
