Persson har rätt om DN, men fel om rörelsen

Persson-dokumentären är nu slut och jag tror inte många sörjer den. Jag tycker i normala fall om Fichtelius men tycker att serien väl mycket fokuserat på skvaller och Perssons dagsuppfattningar än på hur politiken skapas och vilka överväganden som ligger bakom. Ibland har det kommit fram men det är sällsynt...

Däremot har han naturligtvis rätt om DN. Det finns ingen tidning som blivit så politiserad de senaste åren. Det är väl dokumenterat av Kent Asps undersökningar att de borgerliga partierna fick mer uppmärksamhet och mer positiv uppmärksamhet. Drivande i det är naturligtvis chefen för politikredaktionen Henrik Brors. Hans sk analyser, som för det första är för den som kan något om politik uppenbart oinitierade, är för det andra uppenbart vinklade i problemskrivning. Det finns de socialdemokrater som är upprörda över borgerliga media. Jag tillhör i normalfall inte de och tycker ofta att det är ett sätt att undvika en diskussion om egna tillkortakommande. Men i fallet DN är det uppenbart att man även på nyhetsplats har en politisk tendens.
Pinsamt blir också Larssons och Brors svar. I stället för att möta kritiken börjar de hojta om att en statsminister som tycker något om en media vill inskränka yttrandefriheten (medan de uppenbart är de själva som gör det). Brors försöker framställa sig som om han är utsatt för kritik för att han är en sådan tuff journalist (tjoho!)
Alla som jämfört tidningarna vet att Svd idag har en betydligt bättre och vassare politikredaktion och dessutom en klar gränsdragning mellan redaktionellt och opinionsmässigt material.

Med detta sagt finns det dock något att säga om dokumentärernas innehåll. Och det handlar om arbetarrörelsens auktoritativa tradition. När man valt ledaren så ställer man till fullo upp bakom honom. Det är i grunden bra, och avgörande för möjligheterna att genomföra den politik som grundas i socialdemokratiska värderingar, att man håller ihop. Samtidigt finns det, vilket illustrerats i serien, en alltför stark tradition av att ledaren i alla lägen i slutändan ska bestämma politiken. För den som är initierad är det uppenbart att även Persson har haft ramar inom vilka han kunnat verka - så visst har folkrörelsen Socialdemokratin påverkat. Men inom dessa har utrymmet varit alltför stort och alltför få, inklusive undertecknad, har varit allt för rädda för att ta öppna fighter.
Exempelvis borde rörelsen sagt ifrån på skarpen när Persson öppet försökte stöta bort Wallström (hans tillrättalagda historia om att han ville ha Wallström som efterträdare är ju bara för mycket...) trots henne utbredda stöd.

Mona Sahlins löfte om ett nytt ledarskap handlar alltså inte bara om hur hon agerar - utan lika mycket om hur vi som är medlemmar agerar. Jag tror att Sahlin uttryckte det som att varje parti behöver sina kärleksfulla kritiker. Det har väl sällan varit mer uppenbart än efter Fichtelius serie...