Politiska adeln

I diskussionen om vad politiska tjänstemän gör efter att den socialdemokratiska regeringen avgått har Anders Isaksson åter fått komma till tals. Denna journalist som gjort som sitt signum att analysera den politiska adeln (också titeln på en bok som han skrivit) har jag stött på vid ett tillfälle. Han ringde mig en gång under första halvan av 90-talet. Jag var då ung riksdagsledamot och hade fått något bra mediagenomslag. Dessutom sällskapade jag vid den tidpunkten med dåvarande partiledarens dotter (vilket hade uppmärksammats i några media). I Isakssons ögon gjorde detta mig självklart till en het kandidat på tillhörighet till den politiska adeln. Till saken hör att jag nog själv upplevde det åt motsatt håll. Såväl Ingvar som jag själv hade så mycket integritet att vi pratade mindre politik de fåtal tillfällen vi träffades än vad vi annars skulle ha gjort.
Men tillbaka till nämnda Isaksson som hade fått upp ett hett spår för att kunna bekräfta sin tes om att etablissemanget var en liten grupp dit alla mer eller mindre föddes in.
Återstod således bara att kolla hur mycket jag hade fötts in i röran. Och där föll hela tesen.
Efter att ha kollat föräldrar (högst tveksamt om de överhuvudtaget var/är socialdemokrater), övrig släkt (jodå, det finns ju en bror som vid den tidpunkten på eget initiativ blivit ersättare i en s-föreningsstyrelse i Lund) och andra kopplingar (nej, inte vad jag kan komma på) så blev jag helt oanvändbar.

Behöver jag nämna att Isaksson aldrig nämnde mig. Jag passade inte in i hans världsbild och hans tes om socialdemokratin.