Vad händer efter Sahlin?

Det är grått, regnigt och ganska trist i Tyresö idag. Känns på många sätt som en bra illustration. Igår och idag säger politiska motståndare vänliga saker om Mona Sahlin. Samma Sahlin som de tidigare gjort sitt bästa för att ifrågasätta och bedriva en historiskt negativ kampanj mot. Inte baserad på politik utan på person.

Jag tror på många sätt att 2010 blev året då politiken i Sverige blev amerikaniserad. Jag tror också att många i efterhand känner en bitter eftersmak över hur en av Sveriges mest erfarna och kunniga politiker offentligt och brett kunde dissas på det sätt som skett. Hur politiken helt sköts åt sidan och vi fick en presidentvalrörelse där kvinnan Sahlin dömdes ut utifrån något slags diffust ledarskapsideal som handlade om att vara en stark - snarare än en lyssnande - ledare. Mannen Reinfeldt blev definitivt inte bedömd enligt samma måttstock. Och ja - det är medvetet att skriva kvinnan och mannen eftersom det spelade stor roll i vår kollektiva bedömning av människor som de flesta av oss har en begränsad kännedom om.
Och den patriarkala kampanjen handlar inte bara om högerpolitiker utan också om högermedia som exempelvis Expressen.

Med detta sagt - vad behöver då Socialdemokratin göra och vem ska ta över?
För att ha en cliffhanger - den andra frågan besvaras i slutet av detta inlägg...

Inledningsvis. Socialdemokratin har inget behov av att skämmas för sina värderingar. Det är först när Moderaterna (åtminstone i retoriken) anammat tanken på en omfattande skattefinansierad välfärdsstat med hög grad av skydd i arbetslivet som de blir valbara. Det är viktigt att säga - mitt i dessa "krisdagar" att det i grunden är en seger för socialdemokratiska värderingar som blivit närmast hegemoniska.
Däremot finns det förändringar att göra när det gäller hur dessa grundläggande värderingar uttrycks i praktisk politik.

Det första som många redan sagt - Socialdemokratin måste mer betona hur välstånd skapas. I praktiken har vi haft en sådan politik - men alltför mycket debatterat fördelningen av välståndet. Proportionerna mellan debatterandet av a-kassan och utbildningssatsningar har inte varit rätt. Vi har inte heller tillräckligt konsekvent stått upp för kunskapsspåret i praktisk politik. Att slopa kompetenssparandet för att det inte var tillräckligt rättvist och därigenom säga att det är bättre med inget alls var ett fundamentalt misstag.

Ändå är detta en av de stora skillnaderna mellan s och alliansen. Medan de vill sänka skatter, kostnader och långsiktigt konkurrera med låga kostnader vill vi skapa välstånd med högre kunskapsnivå. Välståndsskapande politik är inte höger även om de försöker göra anspråk på det...

På samma sätt behöver vi stimulera nya jobb och företag i den växande tjänstesektorn. Inte genom att säga nej till ett kanske inte helt ultimat utformat RUT-avdrag utan genom att föreslå ett bättre och mer långtgående, generellt, alternativ.

För det andra - under perioden 2002 till 2006 fördelades tillväxten ungefär lika mellan privat och offentlig konsumtion. Det var en bra balans mellan behov hos våra gemensamma åtaganden och var och ens privata ekonomi.
Under den borgerliga regeringen ändrades det till en närmast total prioritering av den privata ekonomin - all tillväxt användes till skattesänkningar. I en iver att visa skillnader valde vi i valet 2010 att helt prioritera offentliga satsningar. Det måste vara en del av den ekonomiska politiken att låta löntagare få del av tillväxtens frukter.

För det tredje - Det är klokt att opponera mot en alltmer marknadsstyrd välfärd och offentlighet. Men alternativet kan inte vara vad det alltid varit. Det är dags att i praktiken utforma en politik för en tredje väg mellan marknad och stat. Där människor blir viktigare än system och där människor i samverkan tillåts gå före och höja kvaliteten på de offentliga verksamheterna.

För det fjärde - När regeringen så småningom kommer närma sig de högerextrema krafterna i riksdagen är det läge att ha ett klart alternativ som bejakar öppenhet och internationalism. Det är också en viktig öppning mot de solidariska individualister som nu avstod från att rösta på oss.

För det femte - lär av (s) i kommunvärlden. Där har valet gått (relativt) bra. Det beror på att diskussionen om kvaliteten i välfärden står på den agendan. I takt med att regeringen fortsätter sin skattesänkarlinje kommer förutsättningarna för välfärden att försämras. Då syns också resultatet i sjunkande resultat och att förutsättningarna för individuell växt blir alltmer beroende av vårt sociala arv. Det gillar i grunden inte en majoritet av svenska folket.

För det sjätte - odla det gröna och frihetliga inom Socialdemokratin. Gärna i ett nära samarbete med det andra progressiva oppositionspartiet - Miljöpartiet (som Sahlin ville från början).

Det var något av det politiska. Lika viktigt är att ändra en del av vår kultur/organisation. Några delar där måste vara att;

- Inte reflexmässigt säga nej till allt som en borgerlig regering gör. Var det någon som hörde den socialdemokratiske näringspolitiske talesmannen under förra perioden säga något annat än nej till regeringsförslagen? Det är inte reflexmässighet som vinner förtroende. Vi måste visa att vi intellektuellt prövar förslag.

- Fortsätta Mona Sahlins arbete för ett mer öppet och lyssnande parti. Det innebär att vi måste tolerera mer debatterande röster. Alltför ofta har det inte varit så och det var en av de avgörande skälen till att jag tröttnade på riksdagsarbetet. Socialdemokratisk politik är - som alla ideologiskt grundad politik - med nödvändighet en föränderlig massa. Den påverkas av omvärlden och inte minst av politikens resultat. När vår politik har lett till fler kunniga och självständiga medborgare ändras också förutsättningarna för politiken framåt. Det innebär inte att de överger idealen - det innebär att nya förutsättningar kräver nya lösningar. Alltför ofta har systemen som historiskt visat sig vara framgångsrika blivit närmast heliga. Vi behöver ständigt ompröva och de som väcker de kritiska frågorna ska tas på större allvar.

- I att vara lyssnande finns också en stark kontrast mot det Reinfeldtska styret. Det är lyssnande i en närmast historisk lyhördhet inför opinionsundersökningar men det är också historiskt auktoritärt i att politiken drivs som ett företag där ledningen bestämmer allt. Tror inte att det håller i längden.

Plus en del annat som jag återkommer till...

Så vem eller vilka är personerna som kan bära detta? Medierna spekulerar ju flitigt. Jag tror att både Anders Lago, Mikael Damberg, Veronica Palm och Stefan Löfven som nu nämns kan vara intressanta.


Men tre personer som det pratas alldeles för lite om är Leif Pagrotsky (intellektuell, retoriskt skicklig, självständig mm), Ulrica Messing (politiskt klok, välförankrad och med helt andra erfarenheter i bagaget mm) samt Luciano Astudillo (prövande men ändå tydlig, aktiv i såväl tillväxt- som integrationsdebatten, för politiken inom partiet bortom förenklade höger/vänsterperspektiv mm).
Det skulle inte förvåna mig om debatten kommer handla mer om någon av dem snart...

Flera av de som jag tycker vore bra alternativ sitter inte i riksdagen (Lago, Löfven, Messing och Astudillo) - det får inte vara ett hinder för att välja en bra framtidsinriktad ledare. (Astudillo kan dessutom lätt få en plats i riksdagen om någon av Malmös nuvarande ledamöter stiger åt sidan då han är förste ersättare...)