Jag hade älskat Jan Björklund...

...om jag gick i högstadiet idag, skrev en krönikör Marie Näslund i Expressen häromdagen. Kan inte mer än hålla med. Men inte ur den aspekt som Näslund menar dvs; "Och tänk om det som man trodde var viktigt - att respektera andra människor, uppföra sig, komma i tid, svara på tilltal, följa regler - skulle räknas och betyda något"
För mig kanske inte det viktigaste i livet är att komma i tid (viktigt - men viktigast?) eller att svara på tilltal och följa regler. Men naturligtvis tycker vi olika som individer och jag betvivlar inte att Näslund om hon tycker det är det viktigaste i livet skulle ha älskat Björklund.

Själv tycker jag nog fortfarande det är viktigast att människor växer som individer, lär sig tänka fritt och självständigt samt respekt för andra människor (se där samma sak - om det innebär något mer än att komma i tid..).
Och det är just därför jag "älskar" Björklund (och sådana som Näslund) som ideligen påminner mig om högerns ofrihet och bristande tilttro till människor. Hade jag gått på högstadiet såt tror jag att få saker skulle fått mig att engagera mig så mycket som Björklund.

Och det mest spännande är ju elitismen i alla förslag. För det är ju inte alla mobiltelefoner som ska kunna beslagtas. Nej det är ju bara de stökigas. Och det är inte alla kepsar som ska vara förbjudna. Hur ska man annars förklara att Björklunds egna son traskade omkring med keps inomhus på dagis där i den välmående Brommaförorten. Nej det är ju de stökiga det handlar om. Och hur många tror egentligen att Björklund själv skulle stänga av mobilen bara för att han går in på ett möte. Nej, det är på sin höjd ljudlöst som gäller.

Men det är i den övertydliga elitismen och den så 1900-talsaktiga disciplinpolitiken som en folklig reaktion kommer vakna. Folk tänker nämligen själva och följer inte bara Björklunds och Näslunds utropade regler....