Efter 20 år (och antagligen två år efter det att den sändes första gången) ser jag uppföljningen av på rätt sida älven. För er som inte sett den så är det ett dokumentärt reportage av Janne Josefsson om villkoren och förutsättningarna för uppväxt i Biskopsgården respektive Örgryte. För er som likt mig inte känner Göteborg så väl kan jag berätta att Örgryte är den mer priviligerade stadsdelen medan Biskopsgården väl är den rakt motsatta.
Det som, i mina ögon, gör dokumentären stor är att den så tydligt visar inte bara på de ekonomiska utan också sociala och kulturella klyftor som finns i samhället. I min SSU-generation är vi uppvuxna med filmen. Det var ett sätt att pränta in samhällskritiken - att aldrig vara nöjda - att alltid se hur människor beroende på sin bakgrund stängs ute och hindras från att växa som individer.
På SSU-kurserna retade vi oss något alldeles enormt på politikerna i programmet - och kanske speciellt den socialdemokratiska - som inte ville se problemen och som hela tiden försvarade systemen snarare än att våga säga att systemen inte lyckats med det som var deras syfte - att ge människor även från arbetarklassen makt och självförtroende nog att kunna styra över sin egna liv.
Denna insikt kom sedan att utvecklas till den egenmaktsdebatt som så mycket präglade min SSU-generation. Och ibland kan man tycka att det finns väl många socialdemokratiska politiker idag som hellre försvarar systemen än människorna de finns till för. När jag var aktiv i Jönköpings socialdemokratiska partidistrikt mötte jag människor som såg som sin livsuppgift att stoppa friskolor eftersom de förväntades hota de kommunala skolornas existens (som om de vore målet för socialdemokratisk politik) eller förvärra segregationen (ja, det draget finns men vilket programmet visar - den finns redan i boendet).
Nu är jag aktiv i en miljö där så gott som alla socialdemokrater ser värdet av att ge fler människor makt över sitt eget liv och vilken betydelse kunskap och en skola som ser, bekräftar och lyfter eleverna har i detta sammanhang.
Visst kan man ha många invändningar mot Josefssons reportage. Det är knappast nyanserat. Det visar ytterligheterna i Göteborg (och glömmer kanske hur även mellanskiktet i samhället begränsas av en gammaldags hierarki). Historien var knappast fri från klassklyftor så som Josefsson försöker göra gälalnde i någon slags glorifiering av 50-, 60- och 70-talen. Det är naturligtvis som alla Josefssons och genrens dylika inslag vinklat mot ett visst givet resultat.
Och vi som är politiker förväntas inte gilla det eftersom vi gärna vill ha alla fakta på bordet och att fler ska se det vi ser att världen inte är svart eller vit.
Själv brukar jag ibland hålla som en stor retorisk framgång när jag som riksdagsledamot lyckades genomföra en intervju med en Striptease-reporter (Thomas Lundqvist tror jag) under 1,5 timme med påslagen kamera och han lyckades bara klippa in ett citat (som dessutom inte var speciellt besvärande). Hemligheten? Låt aldrig en mening som passar in i reporterns vinkling avslutas utan att du säger emot den. Ingen paus mellan din självkritik och bemötandet av densamma. Om man möter en elak reporter hjälper ingenting men det kommer se konstigt ut och det blir besvärligt att använda i redigeringen.
Reportaget som sådant (handlade om arbetet i den dåtida energikommissionen som jag då varit medlem i) upplevde jag då som ytterst vinklat och tendentiöst. Men sett på det i backspegeln var det en ok vinkling.
Och ofta har ju reportarna en poäng i att även om verkligheten varken är svart eller vit så upplevs den ofta så av människor som har det svårt (eller lätt för den delen).
Men det som gör mig lite fundersam efter att ha sett uppföljningen är att ingen av eleverna från Örgryte ville delta genom att berätta vad som hände sedan. Det känns tråkigt och man får intrycket att det beror på att de kände sig "misshandlade" i det ursprungliga reportaget. De som har sett det kan dock inte hävda att det slår mot eleverna som individer.
Kvar blir då känslan av att överklassens barn i Örgryte inte vågar stå för sina förutsättningar och samtidigt kunna se andras villkor. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Man måste väl rimligtvis kunna känna stolthet över vad man uppnått som individ och samtidigt kunna se att man har haft olika förutsättningar. Jag gör det. Jag är stolt över det "övre medelklassliv i den trygga förorten" som jag lever och skapat av mitt liv. Samtidigt är jag medveten om var jag startade ifrån och vilka förutsättningar jag haft. Och inte minst viktigt jag är medveten om att alla inte har samma förutsättningar. Det är därför jag slåss för mer lärare i skolan som kan ge alla barn en bra chans, inte bara de som har förutsättningarna hemma redan från början.
Denna insikt om männiksors olika förutsättningar måste ju rimligtvis mina nu nästan jämnåriga från Örgryte också ha.
Men när man inte vill vara med i programmet, stå för den här stoltheten över vad man själv åstadkommit och samtidigt våga stå för olika förutsättningar så får man ju lätt känslan av att de i sämsta fall försvarar den komparativa fördelen de haft och vill verka för den även i framtiden. I bästa fall bara att de är lika omedvetna om de strukturella orättvisorna som vissa av mina partivänner i sämsta fall är omedvetna om individen som målet för politiken.
Tyvärr kan jag inte riktigt placera in Tyresös moderater och deras motstånd mot satsningar på skolan i detta. Antíngen vill de värna priviligier för de välbeställda som utgör deras kärntrupper eller så ser de inte hur fler barn och ungdomar från invandrargrupper, arbetar- och medelklass kan växa och berika både sig själva och landet om de bara får chansen att frigöra sig från strukturella orättvisor i samhället.
Detta inlägg är pingat på intressant
Andra bloggar om: På rätt sida älven, Örgryte, "Biskopsgården", Tyresö, Janne Josefsson, Thomas Lundkvist, Striptease, SSU
.jpg)
Posts
